Dahlborn berättar historien om hur Chicago Bulls coach Jim Boylan en gång ägde basketplanerna i Sverige - iförd en Alvikuniform. Här är ytterligare en krönika. 

Hej igen,

Jag kan inte hålla mig från att skriva om basketens historia.

Nu förflyttar vi oss till hösten 1979. Alvik Basket var svenska mästare efter att ha slagit Uppsala i en dramatisk femte och avgörande final i Eriksdalshallen. Sten Feldreich tippade i segerpoängen efter en miss av Alviks amerikan Tim Evans.

Det hade varit en säsong präglad av förändring. Hösten 1978 hade svensk basket infört en regel att varje lag bara fick ha en utländsk spelare.

Alviks karismatiske coach Ivan Duncan lämnade landet i halvt i vredesmod, halvt lockad av pengarna av Hapoel Tel Aviv. Alvik hade gått till slutspel i Europacupen och etablerat sig bland de sex bästa klubbarna i Europa. Med nya reglerna blev denna position omöjlig att hålla.

Säsongen 78/79 kom coachen Chuck Campione och spelaren Tim Evans. Trots guldet blev det bara en säsong i klubben. Evans skulle stannat, men blev sur när inte Campione fick vara kvar. Sparka guldcoachen? Sånt hände på glada 70-talet…

Och om Campione kan jag skriva en annan gång.

1979 var det dags för en ny coach, Gary Green, och en ny spelare, Jim DeWeese. DeWeese hade haft en godkänd collegekarriär för Gonzaga University som efter det fostrat John Stockton och fransmannen Ronny Turiaf.

Alviks nye amerikan hade draftats som 10:e spelare i den sjunde (!) omgången av 1978 års draft av Atlanta Hawks. Alltså som 208:e spelare. Tillräckligt bra? Nej, tyckte nye coachen Green. DeWeese skickades hem precis när säsongen var i sin linda och en ny amerikan kom.

Nu var det dags för en betydligt mer meriterad spelare. Han var den förste som kom till Sverige som hade vunnit NCAA, det amerikanska collegemästerskapet. Han hade en betydande roll för Marquette University när de vann deras hittills enda mästerskap 1977. Han draftades samma år som DeWeese fast som 68:e spelare, men var långt ifrån att få ett kontrakt med San Diego Clippers som precis flyttat från Buffalo, där de var hette Braves.

Han hette Jim Boylan och är idag coach för Chicago Bulls.

En amerikansk idrottsman sa att när man kommer att betrakta den amerikanska kulturen om ett par tusen år, så kommer den att vara känd för två saker: baseboll och jazz.

Jim Boylan var jazz. Han var då en unik typ av spelare. Ingen direkt scorer men en lirare av stora mått. Helt plötsligt blommade spelare som Åke Skyttevall ut. Boylan hittade honom med smarta passningar. Hans stil var soft och hans stil avslappnad med mycket känsla.

Precis som en jazzmusiker.

Alvik kunde dock inte försvara SM-guldet. Det blev finalförlust mot ett fantastiskt spelande Hageby från Norrköping. I det guldlaget fanns Kenny Grant (pappa till Kenny jr) och Fran O’Hanlon som den här säsongen började sin 12:e som headcoach för Lafayette College.

Vad hände mer den säsongen? Alvik fick en ny skosponsor. En utmanare till Converse och Adidas, nämligen Nike. Första generationens Nikedojor var helt värdelösa. Hela sulan sprack från tå till häl. Det var inte ovanligt att en spelare avverkade tre par under en match. Sen dess har en hel del skett på den fronten.

Åter till Boylan. En riktig point guard som i Marquette serverade stjärnorna Butch Lee och Jerome Whitehead. NCAA-finalen vann de mot UNC Charlotte med 51-49 – ingen skottklocka på den tiden – och Boylan bidrog med 8 poäng, en poäng mer än hans snitt för hela säsongen. Coach var den legendariske, numera salige, Al McGuire som efter triumfen lämnade jobbet och gick över till att bli expert i TV. Han gick bort 2001, 72 år gammal.

Efter sejouren i Alvik åkte Boylan till Schweiz, där han spelade och sedan började coacha. Hans ersättare i Sverige blev Mike Flynn, ett fullblodsproffs med tre solida säsonger med Indiana Pacers under bältet. Flynn tog Alvik till tre raka SM-guld och rankas i mina ögon som kanske den bäste amerikanen genom tiderna i Sverige.

Resten av Boylans historia finns att få i Bulls media guide.

Han har verkligen gått den långa vägen: från videokoordinator i Cleveland till headcoach i Bulls på 15 år. Innan dess coachade han i CBA och som ass coach på college-nivå för Michigan State och New Hampshire. Nu har han hamnat på rätt ställe under rätt tid, när Scott Skiles fick sparken dan före dan och Bulls jobb blev hans.

Och de tidiga rapporterna från spelarna tyder på att han inte ändrat sin personlighet de senaste 20 åren sedan vi lärde känna hans stil. Han är fortfarande laid back och cool. Jazz, helt enkelt.

Och detta sätter Sverige på basketkartan. Boylan är den enda coachen som spelat i Europa och inte i NBA. Phoenix Mike D’Antoni spelade och coachade många år i Italien, men började i NBA. New Orleans Byron Scott avslutade sin karriär med Panathinaikos, men hade 14 säsonger i NBA dessförinnan.

Var stolta: vår liga har fostrat en NBA-coach!

Till sist:

Som alla vet mäts idrott i framgångar och vunna matcher. Därför sparkas coacher, oavsett deras tidigare meriter. Vinner du inte, måste du tyvärr gå – precis som Scott Skiles i Bulls. Många respekterade namn har fått se sina arbeten avslutade i förtid. Några gånger orättvist, andra gånger med en god effekt.

Det är lätt att lida med sparkade coacher.

Men alla regler har undantag. Svenska landslaget i basket till exempel. De vinner en av sex matcher under EM-kvalet 2007 och detta mot Danmark. Laget åker ner i b-gruppen. Men coachen får förnyat förtroende.

Kostas Flevarakis är en mycket bra coach, men är det inte vinna landslaget ska göra? Det är bara att knyta alla tummar vi har och hoppas att det här regelundantaget blir stilbildande.

Magnus Dahlborn